Normkritik är inte en färdig lösning eller handlingsplan, utan ett perspektiv att arbeta utifrån. Det handlar om att rikta om fokus från en marginaliserad grupp (i det här fallet personer med psykisk ohälsa) till normer som påverkar den gruppen och alla andra. Exakt hur det kommer gestalta sig i den slutgiltiga kommunikationen vet jag ännu inte, men att skriva en kommunikationsstrategi som bygger på normkritik är definitivt något av det mest spännande jag har gjort i arbetslivet. Nu fortsätter jag det arbetet tillsammans med Tobias Smedberg på Agenda PR och Amanda Mogensen på Ideal kommunikation.

Under våren fortsätter jag med fokus på normkritik i Hjärnkoll och andra uppdrag, till exempel Marschen för tillgänglighet och en föreläsning för Gävleborgs län om Kommunikation och bilder utifrån genusperspektiv.

Om du vill veta mer om normkritik är det hett tips att läsa boken Normkritisk pedagogik -makt, lärande och strategier för förändring

Det visade sig vara en person som är påfallande lik mig själv och som brinner för ungefär samma saker som jag gör. En insikt så banal som de flesta insikter är när de väl ramlar ner i kroppen. Ibland tar det tid för dem att göra det. Nu i efterhand är jag glad att jag inte krystade fram varken affärsplan, målgrupp eller något annat dokument i början av det här äventyret, för jag är övertygad om att det hade varit bortslösad tid.

Här är några saker jag kommit fram till om mig själv under året:

Jag är en lagarbetare
Alla mina tidigare arbetslivserfarenheter har byggt på arbete i grupp. Det förstod jag faktiskt inte förrän jag för första gången inte längre tillhörde någon grupp. Då förstod jag också hur mycket gruppen betyder för min förmåga att komma fram till smarta saker. Inte en jättekul insikt varken för de uppdragsgivare som inte fick den mest fantastiska leveransen eller för mig som inte hade kul när jag genomförde uppdraget. Desto bättre för alla uppdragsgivare jag jobbat för sedan insikten damp ned.

Nu är jag tydlig med när jag får ett uppdrag, att jag är bra på att få en grupp att generera idéer och bli entusiastiska och att jag är bra på att komma på idéer tillsammans med andra. Däremot är jag inte den som kilar in på kammaren och kommer ut med en färdig lösning.

Min drivkraft är värderingar och förändring
Den som tittar i mitt CV ser att jag till största delen har spenderat mitt arbetsliv inom ideell och offentlig sektor. Jag startade företag bland annat för att få möjlighet att testa att jobba mer med vinstdrivande verksamheter. Jag ville ta reda på om jag kunde lära mig något nytt av att arbeta med verksamheter som har ekonomisk vinst i fokus, snarare än idéerna och värderingarna.

Det jag har lärt mig efter ett år är att det inte spelar någon roll vilket fokus den övergripande verksamheten har (vinst eller värderingar). Oavsett var jag jobbar kommer värderingarna och förändringspotentialen vara det som triggar mig. Det betyder att jag jobbar allra bäst när uppdragsgivaren är ute efter förändring och vill utsätta sig för det krävande arbete som förändrade perspektiv innebär. Oftast är det otroligt svårt. Men det brukar också vara väldigt, väldigt roligt.

Ibland vet jag inte skillnaden mellan organisationsfrågor och kommunikationsfrågor
Jag är utbildad kommunikatör, men jag har alltid jobbat i organisationer. Jag är väldigt intresserad av internkommunikation, eftersom det verkligen är ett måste att alla är med på det som en organisation ska kommunicera utåt. Internkommunikation är också en av de mest avgörande instrumenten för hur människor mår på en arbetsplats.

Ungefär här börjar det bli svårt för mig att dra gränsen mellan vad som är en kommunikationsfråga och vad som handlar om andra saker. Gränserna kan vara svåra att dra även åt andra hållet, till exempel när en organisation vill kommunicera kring något i verksamheten som kanske faktiskt inte finns där än, utan behöver skapas först.

För mig upphör inte uppdragen automatiskt när de stöter i gränsen för vad som är kommunikation och inte kommunikation. Kanske allra mest för att den gränsen ibland är så himla svår att se.

Själva tävlingen såg jag ingenting av, programmerarna satt som sig bör i ett (säkert mörkt) rum och knappade. Istället kollade jag på föreläsningar om att skapa tillgång till allt det material som vi äger tillsammans och som förvaltas av myndigheter. Riksantikvarieämbetet, som arrangerade tillsammans med Europeana, kom jag i kontakt med när jag jobbade på Handisam och klurade över vårt inträde i de sociala medierna. Jag blev impad då, inte bara för att de hittat på så mycket roliga saker, utan framförallt över den i myndighetssammanhang ganska vågade inställningen till att prova nya saker. Ytterligare lite mer impad och inspirerad blev jag i fredags av Johanna Bergs föreläsning om att släppa Riksantikvarieämbetets information fri. “Med fritt så menar vi fritt”.

A/B-tester innebär att man gör två eller flera versioner av en och samma webbsida för att kunna mäta vilken version som leder till flest konverteringar, det vill säga vilken version som får flest besökare att göra det man vill att de ska göra (oftast handlar det om att köpa något).

På WichTestWon får jag som besökare gissa vilken version av en webbsida som i ett verkligt test ledde till flest konverteringar. Sedan får jag se rätt svar och en analys av resultatet. Lika intressant varje gång att se hur små skillnader i form eller ordval kan göra enorm skillnad. Och lika spännande varje gång att se om jag gissat rätt.

Här är testet jag gjorde idag.

(Japp, jag gissade rätt, efter en ovanligt lång stunds eftertanke.)

Här önskar Ntech mig välkommen.

Jag säger: tack!

Idag släpper Friends sina nya kampanjfilm. Organisationen har gjort sig kända för sina fina reklamfilmer om hur det är att vara utanför i skolan. Den nya filmen är lite mörkare än vi är vana vid. Fock strategi jobbade med strategin kring sociala medier för att driva trafik till kampanjsajten Bli vänskapare.

Läs mer om kampanjen på Dagens media, Friends visar barn på väg till avrättning.

Som fyrkantig kommunikationsstrateg är min första tanke: Aha! Det är precis som det jag jobbar med! Först förstå målgruppen, sedan komma på hur man ska prata med den för att få fram sitt budskap.

Men nej, här är det kluriga, det som jag kanske aldrig riktigt kommer förstå mer än på ett intellektuellt plan. NVC lägger inte i första hand vikten på det där sista steget, att övertyga någon annan att tro på det man själv tror på. Givetvis finns en önskan om dialog och ett öppet förhållningssätt från båda sidor. Men målet är och förbli att själv förstå. Inte att övertyga någon annan.

Om jag har förstått saken rätt.

Gunilla och jag har ett samarbete som går ut på att vi träffas på måndagsmorgnar (i teorin alltså, i praktiken blir det lite olika dagar, på lite olika tider) och har möten om stort och smått kring våra företag. Det behöver inte vara hårdvara som kunder och fakturor, utan ganska ofta handlar det om hur vi mår just nu och hur vi kan jobba för att må så bra som möjligt. Och om NVC. Och hemsidor. Och affärsstrategier. Med mera.

Idag lanserar Edemo konsult sin webbplats med en tillbakablick på den feministiska rörelsen i Sverige de senaste sex åren. Och lite om Non Violent Communication. Jag ser fram emot fler intressanta blogginlägg och frukostträffar!

Besök Edemo konsult på: www.edemo.se